En autografsamlares värld

Jag har funderat lite på sakerna som har hänt senaste tiden och det är Thomas Järvhedens musik som jag har vänt mig till. Att det är hans skiva som fått gå på repeat här hemma. För annars under de senaste tio åren är det ju alltid Mimikry jag har vänt mig till. Så fort jag varit nere, känt mig ledsen, arg, förbannad, glad eller vilken annan känsla som helst så är det Mimikry jag har vänt mig till. Med deras musik har jag alltid kunnat hitta styrkan. De ger mig bra energi förutom en gång i en ordentlig downperiod då till & med dem kände whatever och då visste jag också att det var något allvarligt. Det var något som jag nog inte skulle klara mig att ta mig ur själv eller att det skulle bli väldigt långvarigt. Men tillslut gick det vägen.
Det känns konstigt att bara några dagar innan lukterna började komma in i min lägenhet hade jag sett Mimikry. De spelade i Skåne för första gången på sex år. Och jag var så lycklig jag hade den där extrema lyckan som bara Mimikry kan ge mig. Jag hade fått se dem, jag fick snacka massa med dem och jag lyckades få Apan att sälja en tröja till mig trots att de hade packat ihop sin försäljning (ibland är det bra att vara ett fan av ett band i 10 år så de vet vem man är eller som med Apan så fick jag hälsa & förklara vem man är så han kan fixa en hoodtröja till en för t-shirten jag ville ha var slut). Och bara en vecka göra en sådan kraschlandning till denna kaos.
Och nu denna vecka då dofterna kommit tillbaka så är det Thomas skiva som går på ständigt repeat hemma hos mig dagarna genom (så grannarna hatar väl skivan nu). och detta känns väldigt konstigt. Kanske har det att göra med att hans skiva blandat med hans standup-grejer får mig att skratta, får mig att le. Men i Mimikrys musik hittar jag fortfarande styrkan. Även om jag för tillfället hade behövt väldigt mycket styrka är det skönt att även få lov att skratta...

  
Mina två nya älsklingar...