En autografsamlares värld

Publicerade för någon dag sedan en text som jag hade skrivit som en examinationsuppgift till en kurs jag har läst & nu tyckte jag det var på tiden att jag även publicerade den andra uppgiften jag skrev om en förening som vi besökte när vi var i Brasilien =)

Det är ofta som man hör att för att verkligen kunna förstå en sak eller en känsla måste man själv ha upplevt samma sak. Ett uppvaknande till följd av en sådan upplevelse fick jag en varm januaridag för nästan exakt tre år sedan.

I stora delar av mitt liv har jag setts som annorlunda och lite konstig från personer i min omgivning i den så ofta skyddande verkligheten där jag har växt upp, där skatten är lägre och friheten är större men någon empati, medmänsklighet eller förståelse för andra människor är det sällan man stöter på. Trots att människor runt omkring mig har sett mig som annorlunda har mitt sätt att utmärka mig varit baserad på saker som jag har kunnat gömma eller plocka bort om det var så att jag ville det. Men denna januaridag då jag tillsammans med ett stort gäng underbara människor och klasskamrater vandrade på gatorna i Alagado, en förort till Salvador i Brasilien, mellan husen som fortfarande förvånar mig att de höll eftersom de var byggda av tunna spånplattor fick vi nog alla vårt uppvaknande i hur det är att utmärka sig på ett sätt som man inte kunde göra något åt, nämligen ens hudfärg.

Alagado är Salvadors första förort som dels består av människor vars släktingar som levde ett fattigt liv på landsbygden och valde därför att flytta in till staden i hopp om att kunna förbättra sina liv genom att få ett arbete i staden som de kunde försörja sig och sin familj på eller så är det personer som är ättlingar till de personer som kom till Brasilien som slavar, eftersom Salvador var en av de städerna som européerna skötte slavhandeln i Brasilien.  Men det blev inte som dessa människor hade tänkt sig med ett bättre liv i staden istället blev de marginaliserade i en förort där kommunen väljer att inte göra några satsningar överhuvudtaget, det finns inga fritidsaktiviteter för ungdomarna, skolan är inte så speciellt bra eftersom det nästan inte görs några satsningar på den, lärarna är ofta outbildade och har en väldigt låg lön och väljer därför ofta att utebli från sitt arbete, arbetslösheten är hög och ett dåligt hälsoläge. På grund av detta finns det oftast tre valbara möjligheter för ungdomarna i sitt liv och dessa är droger, kriminalitet eller prostitution.

Brasilien är byggt på ett väldigt rasistiskt samhälle där i stort sett allt går ut på att inte klassas som svart och därför råder en stor segregation och de vita vill inte ens beblanda sig med de svarta. Av denna anledning måste vi i vår klass vara en väldigt ovanlig syn på Alagados gator. För där mellan de husen kom vi ett gäng på 18 personer som i deras ögon var väldigt vita även om en del i vår klass inte alls skulle ha klassas som vita i Sverige. Detta ledde till att ryktet om vår närvaro spred sig väldigt snabbt och desto längre vi hade gått desto fler människor var det som kom ut och ställde sig på gatan för att titta, kommentera och peka på oss. Vilket ledde till att vi började så smått känna oss som aliens och tonerna av Stings låt Englishman in New York började sakta men säkert sprida sig bland oss. Samtidigt som vi fick en känsla av om i alla fall för en kort stund, hur det är att tillhöra en minoritet, utmärka sig och ses som annorlunda på grund av ens hudfärg. Tillslut fick vi syn på ett hus som var väldigt färgglatt och därför lyste det verkligen upp hela kvarteret. Detta hus var vårt mål med vår vandring nämligen lokalerna där kulturföreningen Bagunςaςo håller till.

Kulturföreningen Bagunςaςo bildas

Kulturgruppen Bagunςaςo bildades 1991 av ungdomarna i Alagado för att de ville ha ett alternativ till något att göra på sin fritid och samtidigt komma bort från drogerna, kriminaliteten och/eller prostitutionen som annars så ofta hade varit deras utväg. Det som dessa ungdomar gjorde var att de bildade ett trumband för att försökta härma ett annat trumband som hade bildats av ungdomar i ungefär samma sits i en annan stad. Eftersom man inte hade några pengar eller tillgångar till riktiga trummor spelade man på skrot och annat som man hittade och kunde göra instrument av. Ungdomarna började öva så de kunde spela som en grupp så det lät bra och med tiden när de började bli bättre började de att uppträda på olika evenemang som anordnades i deras närområde. Genom att göra detta ledde det till att de lyckades nå ut till och inspirera andra ungdomar i deras närområde och fick dem att också gå tillsammans i ett gäng och starta likadana trumgrupper. Detta ledde i sin tur till att med tiden då det uppstod fler och fler grupper insåg de att det var bättre om de gick samman och bildade en förening. Så alla trumgrupper som hade uppstått i Alagado gick samman och bildade kulturföreningen Bagunςaςo.

Kampen för en egen lokal

När de hade gått samman och tillsammans bildat Bagunςaςo upptäckte de att de var tvungna att organisera om sin struktur och arbete så att några personer kunde hålla i organiseringen för alla trumgrupperna istället för att en eller några ur varje grupp skulle göra detta. För att på lättaste sättet kunna sköta organiseringen på ett centralt plan kom de fram till att de varr tvunga att ha en lokal som var deras egen där arbetet kunde utgå från och alla grupperna hade någon plats att repa. Deras tanke på den perfekta lokalen var att de skulle få lov att ta över det gamla övergivna dagiset som numera var ett tillhåll för drogförsäljning och prostitution. Fast beslutna om att de var tvungna att ha sin egen lokal och att denna lokal skulle vara den gamla dagiset vände de sig till kommunen och bad dem om tillåtelse att få lov att ta över den lokalen och göra till sin egna. Men kommunen var inte så positiv till Bagunςaςos planer utan sa nej gång på gång med motiveringen att man inte litade på en organisation där ungdomarna själva tog ansvaret för dess verksamhet eftersom det inte kunde sluta på ett annat sätt än i totalt kaos. Detta var inte första gången som Bagunςaςo stötte på denna åsikt utan det hade de hört redan från början och det var från dessa kommentarer som de tog sitt namn eftersom Bagunςaςo betyder just det stora kaoset. Men Bagunςaςo hade siktet inställt på att få sin lokal så de var inte de som gav sig i första taget vilket ledde till att i april 2001 tågade 150 ungdomar in i det nerlagda dagisets lokaler och ockuperade stället och vägrade gå därifrån förrän de hade fått rätten till lokalen. Tillslut märkte kommunen att dessa ungdomar inte skulle ge upp förrän de shade gett dem rätten till lokalen som de ockuperade så de såg ingen annan utväg än att ge dem lokalen. Bagunςaςo hade nu äntligen fått sin egen lokal och sakta men säkert började de att förvandla den till den färgglada byggnaden som mötte oss när vi kan gående denna januaridag 2005.

Vid denna tidpunkt skedde det mer förändringar inom organisationen än att de nu hade fått sin lokal. För innan detta hade det varit vuxna både lokalt från Alagado och från internationella organisationer arbetat för att hjälpa till att bygga upp organisationen, organisera arbetet eller allt annat som kan tänkas behövas göras när en organisation håller på att byggas upp. Nu när de hade sin egen lokal kändes det mer som på riktigt och de nu kunde göra så mycket mer arbete utan att det skulle behövas lägga ner så mycket kraft och arbete på allt som innan eftersom man inte behövde kontakta människor på många olika ställen eftersom alla nu höll till på ett ställe istället för flera olika. För att det verkligen skulle kunna kännas på riktigt ville de att organisationen skulle bygga på deras eget arbete och vara deras eget verk och ingen annans därför tog de helt över arbetet för att få organisationen att fungera. Vilket de också lyckades med för nu har de blivit en organisation som sysselsätter över 500 ungdomar i åldrarna 14-26 år. I och med att de själva tog över att leda organisationen fick det en ny betydelse eftersom nu var det verkligen deras egen organisation som styrdes och utvecklades i den riktning som de själva ville att den skulle göra.

Så mycket mer än en bara en kulturförening...

En gång på en föreläsning i skolan hemma i Malmö hade vi diskussionen om hur man valde att definiera sig själv, vad det var för olika stämplar som man själv valde att sätta på sig själv att detta, det är jag. Vi pratade om att det var oftare att man tog till det lokala när man skulle identifiera sig t.ex. att man ansåg sig själv vara skåning före att man ansåg sig vara svensk. Jag däremot skulle vilja säga att det kommer en mängd olika saker som jag skulle identifiera mig själv som innan jag skulle säga att jag är en skåning.  Det som skulle ligga i topp för mig skulle verkligen vara trallpunkare för den musiken har betytt så extremt mycket för mig och gjort mig till den människa som jag är idag. På samma sätt om inte i ännu stor utsträckning vet jag att musiken och Bagunςaςo har hjälpt dessa ungdomar att hitta sig själva men framförallt hitta en stolthet hos dem själva över vilka de är. Kanske är det för snävt att säga att det "bara" är själva ungdomarna i organisationen som de hjälpt utan jag skulle vilja säga att de har hjälpt alla de andra människorna som bor i Alagado. Anledningen till att jag anser detta är att i början mötte dessa trumgrupper mycket motstånd bland invånarna som inte ville ta dem på allvar eftersom de tillverkade sina trummor själva av skrot som de hittade. Och när de sen väl spelade så ansågs de bara vara störande. Men tiden gick och ungdomarna gav sig inte utan fortsatte att spela på sitt skrot och tillslut vann de över invånarna som började se detta som något positivt. Anledningen till att de lyckades att vinna över invånarna till sin sida var att de insåg att deras arbete infattar så mycket mer än "bara" gett ungdomarna en sysselsättning och en meningsfull fritid genom att de får vara en del av en trumgrupp och lära sig spela tillsammans, sjunga och skriva låtar. Utan de har gett dem en stolthet, en stolthet över vem de är och var de kommer från genom sin historia. För en stor del av Bagunςaςos arbete går ut på att lära ungdomarna att inte gå på de fördomar som finns om dem i samhället och istället lära dem om sina rättigheter, ger dem ett miljötänkande eftersom allt som de tillverkar sina instrument av måste vara något som har återanvänts, de pratar feminism med dem, både med killar och tjejer tillsammans i grupp men även var för sig. Av den anledningen att det är många politiker som vill skylla fattigdomen i Brasilien på de svarta kvinnorna som de inte anser vet bättre och kan inte skydda sig och därför får många barn. Detta för att nämna några saker som Bagunςaςo gör.

För att få vara med i en trumgrupp så har ungdomarna en del krav på sig. Detta eftersom anledningen till att det starta Bagunςaςo från början var att ungdomarna ville ha en annan utväg bort från det som annars var ens tre valmöjligheter; kriminalitet, droger eller prostitution. Så för att få lov att vara med i en trumgrupp måste man hålla sig borta från kriminaliteten, drogerna och prostitutionen och dessutom måste man gå i skolan. För att kunna kontrollera att ungdomarna verkligen lever upp till dessa krav gör det att man skapar en kontakt med deras föräldrar. Genom att göra detta leder det till att föräldrarna kommer närmare sina barn och måste ta en större del i sina barns liv. Eftersom invånarna i Alagado är väldigt marginaliserade och har stora problem att själva brottas med ledde det ofta till att det inte var någon som orkade bry sig om barnen och de fick i stor utsträckning sköta sig själva Vilket då ledde till att de struntade i skolan för istället satsa på att tjäna pengar genom kriminalitet, droger och/eller prostitution. Men genom Bagunςaςo byggs åter upp ett band eller en gemenskap upp inom familjen där alla tvingas att ta en aktiv del av varandras liv och vardag.

Förutom att dessa ungdomar får en gemenskap med varandra inom trumgruppen och inom familjen och samtidigt en utbildning eftersom de stannar i skolan kan de få en sak som är mycket mer sällsynt att annars få i Alagado, nämligen en universitetsutbildning. Detta eftersom ett av rummet i Bagunςaςos lokal är ett bibliotek och i detta bibliotek finns det sådana böcker som de kan använda sig av för att läsa sig till en hel universitetsutbildning.

Behövs liknande organisationer i Sverige?

Det känns som om jag har påpekat det ett antal gånger nu men det som verkligen slår en när man är och besöker dessa ungdomar är deras stolthet, en stolthet dels över sig själva och dels över sin organisation. En stolthet som får en att tänka på hur det är hemma i Sverige, hur samma form av organisation hade behövts även här. Sverige är ett rikare land än Brasilien och vi har inte samma extrema klassamhälle som det finns i Brasilien trots det finns det samma utanförskap här som där. Detta eftersom det känns som om det finns en allmän uppfattning om att fritidsaktiviteter måste kosta pengar och därmed lämnas vissa utanför. För att ändra på denna uppfattning behövs det organisationer som Bagunςaςo. För musiken är ett extremt effektivt sätt att samla folk eftersom människor samlas av ett gemensamt intresse och bildar därmed en gemenskap och samtidigt kan man ge barn och ungdomar en meningsfull fritid nu när det ofta är så att man inte har tillgång till en fritidsgård att hänga på. För genom denna organisation får man vänner, en gemenskap, ett intresse och därmed även en meningsfull fritid. Det viktiga är inte att man kan spela utan att man har ett intresse av att tillsammans lära sig det och därför blir alla accepterade. Därför skulle många fler ungdomar runt om i världen behövt ha tillgång till en organisation som Bagunςaςo.