Konsertanalys
Kollade genom lite saker i min dator & hittade denna text som jag skrev som en examinationsuppgift till en delkurs när jag läste kursen Rockmusik, ungdom & samhälle (är precis så flummigt som det låter). Och tänkte att den texten kunde ju passa här =)
Dagen då jag... och Mimikry bullrade på Bullret!
Konserten som jag har valt att skriva om utspelade sig en solig och extremt varm dag, närmare bestämt den 4 augusti 2006. Jag har valt att skriva om Mimikrys konsert på Sveriges bästa festival Augustibuller.
Augustibuller är en festival som alltid äger rum den första helgen i augusti i Lindesberg. Detta är en festival som försöker fånga upp den musiken som ofta får stå tillbaka på andra festivaler men fokusen ligger på olika former av punk. Festivalen har arrangerats sedan 1996 och med åren har festivalen växt väldig mycket från att vara en gratisfestival med 100 besökare första året till att i år för första gången bli en tredagarsfestival som kostade 600 kronor och hade 7000 besökare. Majoriteten av besökarna på denna festival skulle jag gissa vara personer i åldern 16-25 även om det finns vissa undantag. Festivalen har en regel att alla som är över 50 år kommer in gratis och det brukar vara en hel del personer som tar denna chans. En del kommer in bara för att mest muttra över hur alla festivalbesökare har svinat ner men en del kommer för att man tycker det är kul och vill lyssna på musiken och träffa festivalbesökarna. Till exempel är det tre tanter som är jag tror är över 80 år som varje år brukar komma med sina rullatorer och stå och dansa till musiken antingen ensamma eller med någon av alla de festivalbesökare som kommer för att prata med dem.
Denna festival känns lite som mitt andra hem för det är inget ställe där jag verkligen har känt mig så hemma som på denna festival. Alltid på festivaler är det härlig stämning men på denna är det verkligen något speciellt där alla är glada och trevliga mot varandra.
Och 2006 års festival kändes speciell på så många sätt framförallt för att festivalen hade enligt mig tagit ett steg i rätt riktning och gå tillbaka till sitt ursprung genom att boka en hög med trallpunksband. Och att Mimikry är ett av dem är inget som jag klagar på, även om det var med en liten konstig känsla nu att de nu hade blivit ett band bestående av fem personer. Den andra bidragande orsaken till att det kändes extra kul att åka på denna festival var att genom communityt helgon.nets trallpunksforum hade det arrangerats att de som brukade hänga där tillsammans skulle bilda ett trallpunkscamp där jag skulle bo.
Mimikrys spelning skulle inte börja förrän 18.45. Eftersom det inte var något annat som jag ville se före så blev det att jag hade mycket tid att fördriva innan deras konsert. Tillslut kunde jag inte hålla mig längre utan längtan efter själva festivalområdet blev alltför starkt. Så jag tog mig in dit och ställde mig och titta på allt som man ville köpa av Stephan och Swedishmersch. På grund av värmen och att det var väldigt lång tid till Mimikry skulle börja spela blev det att jag slog mig ner i skuggan som blev från stället där ljudteknikerna för den stora scenen höll till. Där satt jag så skönt att det inte alls blev att Mimikry var den första konserten på festivalen utan jag satt där och tittade på en hel konsert med ett band som hette Gadget som jag verkligen inte var ett band i min stil. Så när de gick av scenen och medlemmarna från Mimikry började ta fram sina saker började sakta men säkert ett stort leende sprida sig över mitt ansikte. Efter suttit där ett tag och tittat på dem började det att ställa sig en del folk framför scenen så jag gick också och ställde mig där för jag skulle få en bra plats.
Jag har besökt många konserter i mitt liv av alla möjliga sorters musik men det är inga konserter som kan mäta sig i att bygga upp en härlig stämning mellan människorna i publiken som på en trallpunkskonsert. Och denna dag var inget undantag från att Mimikry gick av scenen efter att ha soundcheckat utbröt det allsång med olika Mimikry-låtar, klappande eller skrikande efter Mimikry för att skapa en underbar stämning och gemenskap i publiken.
Tillslut börjar en låt om Spindelmannen strömma ur högtalarna från scenen och när den tar slut så kommer alla medlemmarna förutom Hjalle upp på scenen och sätter igång och spelar på inledningen till Bläck. När Hjalle sen stegar ut och skriker BULLER! i mikrofonen sätter jublet från publiken verkligen igång. Och jag känner hur lyckan sprider sig i kroppen även om det känns lite konstigt att det nu finns två gitarrister på scenen men efter ett tag har den känslan försvunnit och det känns som något helt normalt och allt är som det ska. Heavy sitter bakom trummorna, Åsberg springer runt på scenen och har sin allvarliga min, Mia och Apan rör sig en del på scenen när de spelar men är lite mer fasta i sina platser i och med att de även står för bakgrundssången och Hjalle han far fram och tillbaka på scenen och verkligen äger den. Direkt efter att Bläck tagit slut så går de direkt över till låten som Hjalle skrev bara för att han lyssnar på Iron Maiden och Iron Maiden är världens bästa band. För alla balla hårdrocksband har en låt om sitt bandnamn och så har även de, dvs. låten Mimikry. Som anspelar på vad Mimikry betyder och i detta fall har det få ta sitt uttryck i ett par som försöker upplysa den andra om att den inte förstår att den har fått en att bli på ett visst sätt men att man nu väljer att visa sitt rätta jag. Efter det bränner de av 500 mil (som är en svensk version av The Proclaimers låt I´m gonna Be (500 Miles)), Apornas planet och Här är jag. Mimikrys i särklass mest hatade låt som extremt många brukar såga som inte bara deras sämsta låt utan som totalt värdelös, ofta på grund av att man inte förstår att den egentligen handlar om personer som väljer att vara med i dokusåpor.
Efter denna låt väljer de att spela sin nya singel Kom och dansa lite. Eftersom detta var en helt ny låt då och Mimikry var så moderna att den endast fanns tillgänglig via nätet var det inte många som hade fått tag i den och därmed heller inte kunde den gjorde att publiken fick en låt att vila lite. Istället för att skrika med i texter kunde man nu istället mer koncentrera sig på att fotografera eller bara klappa i takt. Eftersom de nu hade spelat en ny låt tyckte de att de fick spela lite gammalt men det som de valde att göra nu kändes väldigt konstigt för mig. Det som de valde att göra var att köra Ingenting alls, En kungens man (en cover av Björn Afzelius låt) och En flicka som är stark direkt efter varandra. Anledningen till att jag tyckte som detta kändes som en konstig taktik är att dessa tre låtar är de låtar som flest människor gillar med dem, även om man normalt inte lyssnar på Mimikry så är det dessa låtar som man känner till dem. För Ingenting alls och En kungens man är låtar som har hängt med väldigt länge. Och de var två av de låtarna som var med som Mimikrys bidrag på På Rymmen-skivan 1998. Speciellt roligt tyckte jag att under En kungens man började man känna igen Hjalle på riktigt. För trots att det är en låt som nog har varit med på alla deras spelningar sen i alla fall 98 var det under denna låt som han för första gången glömde bort texten ordentligt när han hoppade över den nästsista versen och istället hoppade direkt på den sista. Och En flicka som är stark är deras hit som gjorde att de nådde ut till fans även utanför punkvärlden. Anledningen till att jag tror att de valde att göra på detta sätt var att de visste att dessa låtar kommer publiken verkligen att kunna och det är dem som de kommer att vänta på så när den väl dök upp blev det ju allsång på hög nivå. Stora delar av publiken stod och skrek efter En flicka som är stark redan från början. Så man ville skapa en härlig stämning som en avslutning på konserten för efter dessa låtar gick de av scenen. För att snabbt sedan komma tillbaka och spela En missanpassad svensson. För att då komma tillbaka till om möjligt ännu sämre ljud än tidigare. Och återigen tappar Hjalle bort sig totalt i texten så han får hitta på en egen rolig text om att han är en idiot som glömmer texterna och lite saker om de andra i bandet till nästa gång som de kom fram till refrängen. När låten tar slut så tackar Hjalle, Mia, Åsberg och Apan för sig och går av scenen medan Heavy får vara lite i centrum så han får stanna kvar ett tag och köra ett trumsolo.
Vad som var kul med denna konsert var att den fick lite representera bandets historia. Inte bara att det var så att de nu var fem medlemmar utan med deras tröjor. Där Hjalle fick representera historian med en väldigt gammal t-shirt som borde ha gjorts 2000 i och med att deras debutplatta Automatiskt släpptes. Och där Apan fick representera det nyare genom att han hade en av deras senaste t-shirt på sig.
När jag gick från denna konsert så kände jag en extrem lycka blandat med en viss ilska mot Hjalle. Visst det var inte det bästa ljudet, Hjalle kanske inte var lika pratglad som alltid så man fick skratta åt honom och det var en del låtar som man saknade. Men det var ändå en Mimikrykonsert och de gör mig alltid lyckliga för det är inte så ofta som jag får besöka en sådan eftersom jag bor i Skåne och de kommer från Dalarna. Och Mimikry är ett bra liveband, det verkligen märks att de gillar att stå på scenen och har en stor vana vid det. Det är som Granberg (han som var skivdirektör för Birdnest Records och sångare i Charta 77) i dokumentären Lika bra som Iron Maiden att Mimikry inte började på 0 utan de började på minus 100 när de skulle nå ut i punkkretsar och därför fick satsa extra mycket på att göra konserter överallt över hela landet.
Detta kan jag hålla med om extremt mycket får den här konserten även mig att känna en väldig stolthet. För där på scenen står bandet som jag många gånger har fått försvara något extremt för ingen trodde att de var seriösa utan bara en plojgrej. Jag har varit på konserter där de har fått uppträda på ett bilsläp och allt var total kaos eller en gång då vi var fem stycken som trotsade regnet och stod framför scenen och hoppa, skutta, sjöng med i texter och applåderade. Detta känns så väldigt långt bort när man ser dem här på Sveriges största punkfestival med en sådan stor publik. Det gör mig lycklig även om det fortfarande finns många där ute som ser dem som oseriösa och en plojgrej men för mig kommer de alltid att vara nummer ett.
