En autografsamlares värld

Har tillbringat kvällen med att se massor med typiska brudgrejer på tv. Känns som det centrala temat har varit vänner som alltid ställer upp & finns där för varandra. Och det får mig att tänka på en själv. Visst man känner många människor & det finns många man snackar med med ingen som är så där extremt galet supertajt med. Ingen som jag känner att jag kan ringa när som helst på dynget när det känns som om världen rasar. Men kanske är det hos mig felet ligger. För när jag nådde skiten för lite mer än två år sedan pga en lärare jag hade då var det en kompis som reagerade på hur jag valde att ta itu med skiten. Och hon sa att hon visste hur det var att känna så, så oavsett vilken tid på dygnet skulle jag ringa för att prata med henne när jag mådde så. Vissa gånger har jag suttit där med mobilen i handen & funderat på att ringa men aldrig gjort det för hon har väl viktigare saker än att ta hand om mig som mår skit.
Så kanske skulle det finnas folk som skulle ställa upp på mig på det sättet bara man lät dem. Det är kanske där problemet är. Samtidigt som jag vet att jag har föräldrar & en bror som alltid skulle göra det. Men känns inte alltid som man skulle vilja släppa in dem om allt. Men det är skönt att veta det. Samtidgt som jag skulle kunna känna att man hade vänner som verkligen fanns där oavsett vad. (Som de egentligen säkert redan gör men jag har aldrig testat att släppa in dem ordentligt)