En autografsamlares värld

Ja, jag vet att Lingon tar över min blogg för tillfället. Men autografsamlandet går väldigt trögt just nu och säger faktiskt att bloggen ska handla om saker som händer i livet. På grund av att jag inte har något sommarjobb och inget att göra på dagarna kretsar allt jag gör väldigt mycket kring Lingon. Därav massa inlägg om henne. Kanske man borde ändra till att kalla detta för en husdjursblogg istället.

Jaja, inte det som det skulle handla om. Utan jag ville bara berätta att jag är så jäkla stolt över min lillskutt. Tänk så jäkla långt hon har kommit på den lilla tid jag har haft henne. Har bara haft henne lite mer än två månader men känns som det är natt och dag på den hunden jag fick då och den jag har nu. Hon är mycket självsäkrare vilket ofta märks. Hon behöver inte vara i mitt knä exakt hela tiden. Även om hon ska ha koll på vad jag är annars kan det bli kaos. Som förra veckan hemma hos föräldrarna då jag och pappa åkte iväg. Det skapade en helt galen Lingon med något av panik, Fast det roliga i denna händelse var att det var inte mamma som hon vände sig för att söka trygghet utan det var Tessan. Stackars gamla trygga Tessan som lå för att försöka vila för det var så varmt. Det gick inte för där kom en liten sak till hund och puttade på henne och sen satte sig precis brevid och bara pep vilket gjorde att Tessan börja undra vad som skedde. Kanske inte så bra men kul att hon känner en trygghet hos Tessan.

Något som Tessan verkligen har lärt henne är att umgås på ett bra sätt med hundar. Det hade hon inte innan då bara hon morra på dem och högg i luften för att verka farlig. Då är det skönt att ha Tessan som lärare för hon bryr sig inte om henne då utan bara vänder gumpen till och går därifrån. Samtidigt som Lingon snabbt blev medveten att det var ett beteende som inte tolererades från hennes nya matte. I takt med att hon har lämnat den osäkra sidan och blivit mer självsäker har detta också försvunnit. De senaste dagarna har vi mött många olika hundar som hon till och med vill leka med. Tänk min lilla skutt som inte visste vad det var är nu mer som en normal hund. Även om det ofta är hundar som är i ungefär hennes egna storlek, eller kanske till och med lite mindre, börjar det också komma ett intresse för större hundar. Ofta när vi är ute och går så stannar man gärna och tittar väldigt intressant på de större vovvarna som man kan tänkas möta. Kommer de för nära blir man oftast rädd. Men intresset finns där så det känns bra, riktigt bra.

Så jag är en stolt matte. Stolt över hon har gått från att inte kunnat ett enda komando nu veta vad stanna är, kom så går vi, hit och börjar verkligen få koll på sitt och ligg. Stolt hur bra hon har fixat och anpassat sig till allt. Kan inte vara lätt omställning för henne att gå från att bo i ett hus på landet till en lägenhet i Malmö. Samtidigt som hon nog tycker det är ganska skönt nu att vara ensam och inte dela mattes uppmärksamhet med 14 andra fullvuxna vovvar och 6 valpar. Nu är hon ensam och får all min uppmärksamhet. Något som hon förtjänar, något som alla vovvar förtjänar. För då kan man komma ut på sådana äventyr som att få åka buss eller verkligen tokspringa lös i skogen och lukta på alla spännande dofter.

Dessa månader har varit en rolig resa, en resa som inte är över på många år. Men det är skönt att man ser att det gått så framåt. Hur man märker på henne att hon litar på mig och att jag inte skulle försätta henne i någon hemsk situation. Och att jag aldrig har tvingat henne till nånting när det kommer till att möta andra hundar eller göra saker man märker att hon inte gillar. Det tror jag att man får igen så mycket på och därför hon gjort så stora framsteg.