En autografsamlares värld

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på hur det senaste året har varit. Detta eftersom vid denna tid för ett år sen låg nog redan min granne död i sitt kök (tror det var där han låg iaf eftersom det luktade mest i mitt kök). Känns deppigt när man tänker på hur många gånger man måste ha gått förbi och han legat där inne. Känns deppigt att man faktiskt kan vara så ensam att man inte har någon som saknar en utan kan ligga så länge. Tänk om det hade varit ett tätare hus man hade bott i så det inte hade luktat i min lägenhet hur länge hade han då legat? Usch något man inte vill tänka på.
Men all den kaos som jag fick uppleva med detta blev en nedåtgående spiral för min del som bara ledde till ännu mer kaos där man aldrig såg slutet. Tillslut när allt började bli bra så gick jag och fick en vattenläcka i taket. Då började man ju verkligen undra om man levde i en lägenhet eller ett skämt. Jag röstar på det sista. Allt var bara kaos och skit. Men nu börjar jag äntligen se ljust på allt igen. Det är hösten nu som man ska ta och överleva med massor med plugg sen ska jag läsa historia igen. Det ska bli skoj som fan. Sen har jag ju min lillskrutt till hund som ger mig så jäkla mycket glädje...